Donera med mera...
Vi hade tjejkväll på krogen några grannar & jag...så när man e lagom lullig & gullig utbrister plötsligt den ena -Skulle du kunna tänka dig att donera ägg?
När man är lite yr i luvan...så bara eh...donera ägg? Ska du baka? Vafan snackar hon om??? Kände ju inte henne så bra, min nya granne...hade just bytt port & min granne var polare med henne, så jag hade träffat henne ett par gånger på fikatajm & sådant.
Så lutar hon sig fram, med det berömda fylleschluddret & höjt ögon bryn...förlåt om jag frågar, men skulle du kunna tänka dig donera dina ägg, asså...till mig?
Såg troligen ut som en riksidiot medans jag febrilt i min fulla hjärna försökte fatta vilka jävla ägg hon var på jakt efter, vaddå är man bright på fyllan?? Jag bara undrar! Anyway...så börjar hon snacka om att hon & hennes kille sett min son, beundrat han länge...han var så fin, så lugn å allt det där...så ja, asså de hade ju liksom bara en sån ville de ha...ah du vet!
PLONK, där rök den väl investerade fyllan...plötsligt fattade jag vad hon sa & va spiknykter. Sen började jag fundera...vafan vill hon, är hon ett pervo eller? Så jag böjde mig fram & börja förhöra mig... vaddå äggdonering, exakt hur menade hon? Ja, jag fick sjuka tankar en sväng & bara nehe du nu låser jag dörren med dubbla lås serrö!
Men så utvecklade hon, att få ägg av mig, som sedemera placeras hos henne...kliniskt befruktade av hennes karl! Skulle jag se det som mitt eget barn, om de fick ägg av mig & hon sen fick bära det de 9 månader?
Skrattade & sa...visst vill du ha ägg så kan du få, vi får ta det när du är nykter så får du berätta mer tekniskt vad det innebär & nej....kan inte tänka mig att jag skulle se det som mitt barn alls om du föder det, för visst hälften kommer vara mina gener... säker på att du vill ha dem *ASG* men resterande är ju din karl & du...för blodet kommer vara ditt, inte mitt. Och så länge du har det i magen så kan jag faktiskt inte se HUR jag skulle kunna se det som mitt ens?!
Vi diskuterade det nyktert några dagar senare, hon var orolig för att jag skulle se det som mitt och kanske göra anspråk på det senare...just för vi bodde grannar. Men jag sa det och menade verkligen det att för min del, så droppar jag ett ägg i månaden, mao ett liv går i spillro om man ska tänka så...så nej ens ett färdigbakat resultat skulle jag inte ens kunna se som min sons halvsyskon, fast tekniskt sett så är det så!
Jag hade redan diskuterat detta med min mor, vi hade virdit på alla aspekter, alla vinklar & vrår...kunde helt enkelt inte tänka mig se det som "mitt". Och som sagt...ett ägg av tusen, så varför klamra sig fast vid det? Vill jag skaffa barn, så vill jag ha mina gener & min partners gener...inte fan vill jag ha grannens mans gener *S*...tyvärr...inte min taste! Kanske att den hade haft lite av mina drag, eller humör...men haha...behåll det & deala med det...du får det av mig!
Orsaken att hon frågat var ju att hon hade en genetisk sjukdom som hade 50% risk att drabba fostret & eftersom hon själv levde med det så ville hon inte ta risken att kanske föra det vidare. Jag förstår henne fullt ut, inte ett lätt läge & det klart alla vill ha friska barn!
När vi väl diskuterat allt, så var det tester som skulle göras, man skulle få käka hormoner... så jag garva & sa...ja du är man inte galen än så kan man ju bli det sen, vet väl hur jag och p-piller går ihop...eld & bensin kanske?! Bara lite!!!
Men någonstans på vägen fick hon ångest av det hela, en djup rädsla att jag skulle ändra mig på vägen. Men även om hon skulle fråga mig idag...så är svaret den samma, nej det är inte mitt! Men att ha ett barn i magen i 9 månader för att sen lämna bort...där tror jag det är svårare, för det är en helt annan grej, för då är det mitt blod som rinner i venerna på barnet samt att jag har vaggat runt med den så pass länge att man hinner nog ändra sig på vägen & att bandet är för starkt för att klippas, samt att hormonerna rullar...mjölken kommer påminna en om vad man har gjort...så där är en annan femma! DET skulle jag aldrig kunna tänka mig!
För då hinner man ju tänka, fantisera och känna...sist jag var gravid så trivdes jag med mitt vaggande som en anka, mina +30kg bekom mig inte för fem öre!
Samtidigt då börjar man fundera, det som är självklart för mig...att kunna skaffa när jag vill, är för henne ett mission utan dess like, hon är världens underbaraste...skulle verkligen bli en kanonmorsa, hon kan inte...sen tänker jag på mina vänninor som aborterat som kaniner, livet är orättvist ibland! Och den stackarn har försökt...det har blivit missfall, det kostar pengar...för att inte tala om nerver & tårar.
Om det var något jag fick önska, så var det att hon fick barn...att hon slapp den ofrivilliga barnlösheten. Om jag kunde trolla, så skulle det vara det enda att trolla till, av värde!
Fan, det gjorde ont i mig när vi snackade om hur det gick...när hon kännt fladdret i magen, när det sedan försvann, hennes tappra min att försöka hålla sorgen på avstånd. Lyckan när hon gjort nya försök...det är fan plågeri!
När man är lite yr i luvan...så bara eh...donera ägg? Ska du baka? Vafan snackar hon om??? Kände ju inte henne så bra, min nya granne...hade just bytt port & min granne var polare med henne, så jag hade träffat henne ett par gånger på fikatajm & sådant.
Så lutar hon sig fram, med det berömda fylleschluddret & höjt ögon bryn...förlåt om jag frågar, men skulle du kunna tänka dig donera dina ägg, asså...till mig?
Såg troligen ut som en riksidiot medans jag febrilt i min fulla hjärna försökte fatta vilka jävla ägg hon var på jakt efter, vaddå är man bright på fyllan?? Jag bara undrar! Anyway...så börjar hon snacka om att hon & hennes kille sett min son, beundrat han länge...han var så fin, så lugn å allt det där...så ja, asså de hade ju liksom bara en sån ville de ha...ah du vet!
PLONK, där rök den väl investerade fyllan...plötsligt fattade jag vad hon sa & va spiknykter. Sen började jag fundera...vafan vill hon, är hon ett pervo eller? Så jag böjde mig fram & börja förhöra mig... vaddå äggdonering, exakt hur menade hon? Ja, jag fick sjuka tankar en sväng & bara nehe du nu låser jag dörren med dubbla lås serrö!
Men så utvecklade hon, att få ägg av mig, som sedemera placeras hos henne...kliniskt befruktade av hennes karl! Skulle jag se det som mitt eget barn, om de fick ägg av mig & hon sen fick bära det de 9 månader?
Skrattade & sa...visst vill du ha ägg så kan du få, vi får ta det när du är nykter så får du berätta mer tekniskt vad det innebär & nej....kan inte tänka mig att jag skulle se det som mitt barn alls om du föder det, för visst hälften kommer vara mina gener... säker på att du vill ha dem *ASG* men resterande är ju din karl & du...för blodet kommer vara ditt, inte mitt. Och så länge du har det i magen så kan jag faktiskt inte se HUR jag skulle kunna se det som mitt ens?!
Vi diskuterade det nyktert några dagar senare, hon var orolig för att jag skulle se det som mitt och kanske göra anspråk på det senare...just för vi bodde grannar. Men jag sa det och menade verkligen det att för min del, så droppar jag ett ägg i månaden, mao ett liv går i spillro om man ska tänka så...så nej ens ett färdigbakat resultat skulle jag inte ens kunna se som min sons halvsyskon, fast tekniskt sett så är det så!
Jag hade redan diskuterat detta med min mor, vi hade virdit på alla aspekter, alla vinklar & vrår...kunde helt enkelt inte tänka mig se det som "mitt". Och som sagt...ett ägg av tusen, så varför klamra sig fast vid det? Vill jag skaffa barn, så vill jag ha mina gener & min partners gener...inte fan vill jag ha grannens mans gener *S*...tyvärr...inte min taste! Kanske att den hade haft lite av mina drag, eller humör...men haha...behåll det & deala med det...du får det av mig!
Orsaken att hon frågat var ju att hon hade en genetisk sjukdom som hade 50% risk att drabba fostret & eftersom hon själv levde med det så ville hon inte ta risken att kanske föra det vidare. Jag förstår henne fullt ut, inte ett lätt läge & det klart alla vill ha friska barn!
När vi väl diskuterat allt, så var det tester som skulle göras, man skulle få käka hormoner... så jag garva & sa...ja du är man inte galen än så kan man ju bli det sen, vet väl hur jag och p-piller går ihop...eld & bensin kanske?! Bara lite!!!
Men någonstans på vägen fick hon ångest av det hela, en djup rädsla att jag skulle ändra mig på vägen. Men även om hon skulle fråga mig idag...så är svaret den samma, nej det är inte mitt! Men att ha ett barn i magen i 9 månader för att sen lämna bort...där tror jag det är svårare, för det är en helt annan grej, för då är det mitt blod som rinner i venerna på barnet samt att jag har vaggat runt med den så pass länge att man hinner nog ändra sig på vägen & att bandet är för starkt för att klippas, samt att hormonerna rullar...mjölken kommer påminna en om vad man har gjort...så där är en annan femma! DET skulle jag aldrig kunna tänka mig!
För då hinner man ju tänka, fantisera och känna...sist jag var gravid så trivdes jag med mitt vaggande som en anka, mina +30kg bekom mig inte för fem öre!
Samtidigt då börjar man fundera, det som är självklart för mig...att kunna skaffa när jag vill, är för henne ett mission utan dess like, hon är världens underbaraste...skulle verkligen bli en kanonmorsa, hon kan inte...sen tänker jag på mina vänninor som aborterat som kaniner, livet är orättvist ibland! Och den stackarn har försökt...det har blivit missfall, det kostar pengar...för att inte tala om nerver & tårar.
Om det var något jag fick önska, så var det att hon fick barn...att hon slapp den ofrivilliga barnlösheten. Om jag kunde trolla, så skulle det vara det enda att trolla till, av värde!
Fan, det gjorde ont i mig när vi snackade om hur det gick...när hon kännt fladdret i magen, när det sedan försvann, hennes tappra min att försöka hålla sorgen på avstånd. Lyckan när hon gjort nya försök...det är fan plågeri!
posted by RedAngel at 02:56
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home