Snicksnackerier och funderingar...

Satt i luren härom dagen med en gammal studiekompis från IT eran i mitt liv, ni vet när ALLA plugga IT och innan bubblan sprack *S*!
Vi har inte haft kontakt på evigheter...hon klämde en massa ungar helt plötsligt och ja...vi hamna i olika branscher & liv!

Så genom memorylane och ut igen, så hann vi med en hel drös ämnen...våra kids lät oss snacka i luren ostört...VÄLDIGT ovanligt, så även det avverkade vi...barnens förmåga att slicka sig fast vid låret så fort man ska vara social eller inte uppmärksammar dem till 2 tusen procent!

Hennes kids är yngre modeller och rätt tight emellan, så hon har hamnat i de där kära frågorna om hur & när man vågar släppa dem ut själva på gården. Hennes skräck och allt sådant...mobiltelefoner till barn var oxå ett ämne som vävdes in i smeten.

Hmm...sant, varför har barn mobiler? Varför har min mobil? Är det så att det är ett förlängt kontrollbehov som gör att det känns tryggare när barnen har mobiler? Är det säkrare bara för att de har det eller beror det egentligen på att det är skönare som förälder när hönsmorsan slår till hos en & man tror de har slagit ihjäl sig/gått vilse/blivit kidnappade som man kan andas ut när ungen svarar med ett stön att de är på gården brevid?!

Och har brotten ökat så pass att man bör vara rädd när man släpper ut sina barn? Är ungarna mer elaka nu mot varandra än när vi var små?! Alla hörde vi om söders bröder, pepparligan och allt vad de "farliga" gängen hette, men inte fan stötte man någonsin på dem trots allt! Och fanns det inga peddos när vi var små??? Runkande gubbar i skogsbrynet?

Kollar man brotts statistiken (http://www.bra.se/) så ser det likadant ut nästan som när jag var liten, så är det medierna som skrämmer upp föräldrar eller vart kommer skräcken ifrån? Hmm...snarare är det väl att man förändras själv när man blir förälder, man ser evil satar i varje gathörn, man kalkylerar själv ut någon egen form händelseförlopp som man tror kan vara realistisk!

Vi kom fram till att man måste nog själv vänja sig vid tanken att låta barnen få "frihet under ansvar", för det var väl lite så när jag började släppa greppet om sonen. När jag var säker på att han hitta hem själv, kunde adress & telefonnummer, fick det stora ansvaret att gå över gatan och handla en mjölk (trots att mamsen stod med snoken bakom gardinen och klockade hahaha).

Man är en tönt som förälder...men å andra sidan, en försiktig tönt lär sina barn lite vett & lik förbannat kommer de komma hem med blödande sår oavsätt om de nu äger en mobil eller inte och då kommer man stå där med hjärtklappning och fingra på numret till akuten innan man tvättat rent och inser att...*pust* det var bara ett ytligt skrapsår!

Men...jag tror inte samhället har blivit farligare, jag tror att man själv bara drabbats av hjärtsnurp av alla rubriker och att man förändras mentalt och blir mer beskyddande till sin avkomma! Eller... vad tycker du?

Har det verkligen blivit skitfarligt att släppa ut barn på gården? Hur var det när du var liten? Vad är du rädd för?