senilrycket...

Har suttit & fnissat igenkännande på olika bloggar med husdjur included...och jorå jag var oxå en sucker för att mata vovven med gobitar. Vem kan låta bli?!

Och det bästa av allt var väl innan man vande sig att hunden farit till himlen & man "råkade" tappa någon skiva ost på golvet bara för min lilla kossa älskade det...eller när mamsen va på besök & man kasta fikabröd på golvet. Mamsen höjde ett ögonbryn & frågade om jag var helt sjuk i huvudet...vad höll jag på med egentligen...varför kasta jag bullbitar på golvet???

Ööööh...för att hunden...hoppsan...ja, just det hon är ju död ju?! Sen satt man som ett byfåne och klia sig i skallen...jahaja då ere väl bara att städa upp det då ehe!

Samma sak när jag passat syrrans hund, så droppar man gobitar efter sig...så där diskret liksom bara för man ändå vet att den håriga damsugaren sitter hack i häl på en, så varför inte glädja det lilla stycket!

Nu har det gått ett år sedan jycken drog till himlen...man har väl precis kommit till det stadiet att man saknar en hårig buddy igen. Suttit och scannat nätet på valpar...drömt mig bort om en luddig liten kärlek & precis kvicknat till då man har insett att parera vagn & hund inte är så idylliskt egentligen...det här med rumsrenhets träning & bebbe rimmar väldans illa.

Men självfallet fick man en genialisk idé...tvinga morsan att skaffa en söt vovve?! Hmm...mnja så kan man ju passa den då & då...eller helvetia då får man ju en morsa på köpet i hasorna...neeee INTE bra tanke alls! Ska klura vidare på hava hund eller icke...det får bli i framtiden kanske, då man är gråhårig & ändå inte har ett liv förutom att mata småfåglar och snacka med blommor *S*...mnja...låter väl bäst så för tillfället!

Till minne av Min kära lilla diva...saknar ditt feta ass i min soffa