Även om du står på tå, så når du aldrig min nivå?!

Satt & spana på urvalet av bloggar på bloggtoppen & hittade en intressant blogg, som jag egentligen tror berör så pass många fler, än vad som vågas erkännas. För det är ett jobbigt ämne...vuxna barn till alkoholister. Eller egentligen samtliga anhöriga till missbrukare oavsätt vad det gäller.

Alkoholism räknas ju till en folksjukdom, man förstår det genom att om man snackar med sin omgivning...så är det så OTROLIGT många som förr eller senare kan erkänna att de har upplevt alkoholismen på nära håll. Men alla är så skuldfyllda eller känner skam när man snackar om det?! Ser det som sitt fel, eller att de inte kunnat hjälpa/stödja tillräckligt!

Men vem kan säga HUR mycket är tillräckligt för just dig??? Alla människor har olika förmåga att hantera situationer, alla är inte superwoman eller superman. Vi alla har ju våra liv oxå att funka i, inte som en undanflykt utan...faktiskt så ÄR det så!
Blir det bättre om man åsidosätter allt, för att stödja missbrukaren?! Vet att vissa kan tycka att man är skyldig att göra "allt man kan mäkta med" men jag tror inte på det, bränn ljuset i bägge ändar & se hur du ska kunna hjälpa någon, om ditt liv plötsligt krachar!

Blir lite förbannad på folk som kanske inte levt med det problemet & tror att det är snap with the fingers, greppa flaskan...så slutar de?! Yeah right...ta som mig & mitt misson att sluta röka, ingen kan påverka mitt beslut...det är ett aktiv val som jag själv gjort. Om någon tjatat på mig...så reagerar jag som en obstinat snorunge & storröker tills jag själv spyr (nästan då, men ändå). Jag måste själv få välja, jag är medveten om att jag utsätter mitt barn för passiv rökning, kortar mit liv, riskerar canser eller kan dö. MEN...det är FORTVARANDE MITT VAL!
När jag var gravid la jag ciggen på hyllan, för jag kan välja det...inte bönan i magen, så jag är inte helt ego!

Anyway...min paps hade lite problem med att hålla snoken borta från flaskhalsarna. Ok, han har aldrig vart utåtagerande, aggresiv eller parkbänks pelle...så på så vis kan jag ha haft det lättare än andra barn kanske. Men...det verkar som vi alla ändå känner samma sak, oavsätt konsumtionen eller hur pass på skalan de agerat/levt. Den där skulden & skamen...men vafan, vi har ju inte satt en pistol mot huvudet & tvingat dem att dricka ur. Man måste inse att vi inte vart aktiva i deras val, vi måste se till hur vi klarat oss...att vi inte trillat dit.

Klappa oss själva på axeln & säga fan, jag e stark...det som hänt har hänt, blicka frammåt, förlåt om du orkar! För ser man de pessimistiska studierna...så skulle jag oxå vid det här laget smussla burkar & flaskor, käka mintpastiller & snubbla fram i tillvaron med en inbillad känsla av att det syns inte, det hörs inte att jag är på lyset.
SORRY TO SAY...man hör, man ser, man känner doften...går inte att dölja!!!

Min farsa tog sig saman & fimpa flaskan...eller iaf vill han påstå det, men ibland när vi snackat i luren låter det misstänksamt sluddrigt. Är faktiskt inte helt 100 på att han tvärslutat... men iaf så har han inte snavat eller luktat när vi setts, så han kanske bara bättrat sig eller lärt sig dölja det bättre...eller så har han verkligen slutat. Men japp, lite misstänksam är man ändå! Men, det är ju bara han som skadar sig själv...så jag orkar inte trycka han mot väggen igen...så det får vara så för tillfället! Men jag skäms inte för det, det är hans liv & val...jag kan inte påverka mer än att jag sagt allt vad jag tycker & tänker om det, hur patetisk jag anser att han är om han smusslar!

Vart på AA möte med han, komedi...trode det bara var i filmer de sa det där hej jag heter *** och är alkoholist. Första gångerna skratta jag & min syrra åt det så vi höll på dö...vi fick onda ögat av alla, men vafan...förväntade mig inte det.
Sen hade man ett sk. familjeterapi eller hur man ska kalla det...jävla skämt! Man skulle klottra ner olika situationer, säga hur man känt & så. Ok, öppnade dammluckan klottra ihop det jag mindes. Sen skulle man sitta mitt emot varandra & säga det, han skulle oxå berätta stuff.

Han kvacka å kvacka, sen lite sådär skjut ifrån dig saker: Du & din syster är väldigt kritiska, ni rycker alltid mattan under mina fötter. Men tjenis gubben, bara för du vill supa & inte kan motivera varför, när vi ifrågasatt dig...så är vi kritiska?! Det irriterade mig, kände att det var käftsmälls varning på det utalandet!
Min tur...började dra upp lite saker jag ansett pinsamma...då blir jag stoppad av "handledaren" för den beroende kan inte ta in allt, det är svårt för dem?! MEN VAFAN GUBBJÄVEL...tror du jag hade en dans på roser?! Hade lust att ta den där handledaren & använda som golvmopp eller köra i köttkvarnen!

Kan inte ta till sig va, men ett barn ska kunna hantera det bättre eller?! Så man ska inte få svar, varför ska jag stödja om jag inte får veta eller säga mina åsikter?! Bara för han har en sjukdom?! Nä, där kokade det över...bara för att alla som jobbar där är fd. alkisar som man ska trippa på tå för?! Sen fick jag reda på att gången efter, så hade de hoppat på farsans sambo om det hela... hon är väldigt svag, hennes farsa va alkis, brorsan dog av det & hon hitta kärleken i en ny. Så hon om någon hade det redan svårt...inte för att jag gillar människan, men i detta fall var de så jävla elaka mot henne att jag blev ÄNNU mer uppretad på deras "linda in alkisen i bomull" attityd. När de delade ut de där mynten, efter avslutad kurs eller vad man ska kalla det, hade jag lust att köra in det i halsen på handledaren.

Så...nu skulle vi vara insatta i problematiken med missbruk & medberoende eller?! Att vi ventilerat & fått svar??? Fan heller...skulle jag se gubbstrutsen som ledde det idag, så skulle jag fortvarande vilja ta han för halsen & köra ner en 50öring i halsen på han...för det tycker jag va värdet av deras hjälp!

Några år senare koppla jag att alkonon fanns...trippa dit, för att se om de verkade mer normala bland sina åsikter & om det hade ngt att ge mig med tanke på pissiga AA mötet sög röv. Eftersom det är anhöriga...så har de andra perspektiv, trippar inte på tå utan de kan ösa ut skiten & de runt om fattar varför, känner samma sak. Det va en sådan jävla chock när man va där, det tog mig så på sängkanten att lyssna på andras berättelser & att fan, vi tänker alla likadant trots allt, mer eller mindre! Fick inte fram ett ord...men niagrafallet fick en ny betydelse & att snordukar e jävligt bra att ha när man ser ut som en koala runt ögonen till råga på allt!

Då insåg jag, att det fan tagit hårdare på mig än jag trott...fanns en liten skada där i själen fast jag inte visste om det. Men jag ser det inte som en svaghet, ser det som att jag funnit att jag kan blöda som en slaktad gris...men ändå stå på benen & återhämta mig. Det har stärkt mig snarare, jag har en större syn på människor...jag kritiserar inte först, jag pejlar läget, sätter mig själv i situationen & BAM...man tänker på i ett annat, större perspektiv.

Därför ogillar jag backstabbing, mobbing eller på andra sätt nedvärdera folk eller lögnare! Iofs till följd av promenaderna i mitt liv

Walk a mile in my shoes, then you can have an oppinion!

Men lura inte dig själv, självklart tror jag att jag är superwoman...hahaha, men efter en utbränning så är man så jävla klok efter att ha analyserat millimetrarna av sitt liv, röntgat lilltån på vägen. Jag har situationen under kontroll, men visst det händer att käften glappa före skallen & man säger ja till projekt man kanske skulle tacka nej till.

Men gilla man att köra eget race...så är det bara tuta & köra, men kom ihåg att växla...med plattan i botten konstant kommer du köra in i väggen...kanske inte idag, men imorgon ;)


Om du vill läsa mer så här har du bloggen om http://vuxetbarn.blogspot.com