at last...18 års kamp är över....

Fan va glad jag är...äntligen har de fastställt en diagnos på min bror. Efter att ha tjaffsat i flera år, så har han äntligen fått reda på att han HAR dyslexi, han är inte mongo utan det finns skäl till hans problem, beteende & sätt att vara.

Samma sak...han har fått det ställt att han har ADD, en form av ADHD gud vad skönt både för han och oss att äntligen ha ett namn på varför han är så obstinat, varför han mellan varven flippar ut & skriker!

Mest av allt är jag glad för hans skull...att han själv får veta varför han inte är som alla andra, att han inte är korkad utan har ett dolt handikapp.

Det har vart sju svåra år & resor med han...för att bara få tillträde till att göra en neurologisk undersökning, att jag som syster har haft rätt om diagnosen i flera år, att man har blivit ignorerad ständigt, de har hittat på andra orsaker till hans beteende.

Tänk om han hade fått reda på det i tidig ålder, hur skulle inte hans skolgång sett ut, vilken hjälp & resurser han kanske hade haft tillgång till. Blir förbannad att det har tagit en så här lång tid att fastställa det!

Efter att ha sett liknade fall i flera år, som har konstaterats att det vart olika former av "disorders" så är jag rent ut sagt RASANDE att när jag kämpat för att min bror ska få chansen till diagnos, så har man mer sett en som en rabiat syster, som försökt att urskuldra hans beteende som en sjukdom eller på annat sätt handikappad.

Säger bara SUCK ON IT, nu jävlar går vi vidare & ska knäcka ner resterande motstånd, så han får adekvat hjälp...no mercy...bullodzern har återigen satts i rullning & den här gången kör jag över ALLA som inte samarbetar med mig!

Jag är så jävla trött på se att barn behandlas fel...ta bara insider i veckan, om den tjej som fått åka kana runt i sveriges instutioner & fått en diagnos ställd på en sjukdom som hon INTE ENS HADE!!! Och själv har min bror haft klart uttalade symptom som ignorerats.

Vad är det som får myndigheter att tro de vet massor om barn, när de för det mesta i socialamyndigheter mer ser till att "gripa in" och "placera ut" barn från familjer? Skulle vara intressant att veta HUR många som EGENTLIGEN fått hjälp. Hur många av dessa splittrade familjer, har egentligen kanske bara behövt stöd & resurser insatta för hela familjen för att kunna få rätsida på problemen?!

Jag har svårt att tro att om man tar ett barn ur en familj, så kommer familjen må bra, barnen bli "friska" på avstånd & sedan kanske återplacerade i en familj som oftast inte fått ett stöd själva, vilket då innebär att barnet egentligen placeras tillbaka i ursprungsmiljön.

Har läst så mycket om detta, sett detta, följt familjer & jag har inte direkt sett fler positiva utvecklingar, snarare barn som har hamnat i trauman för de ej förstått innebörden av dessa "ingripanden".

Ta tex familjer till misshandlade/alkoholproblem. Kvinnorna blir hotade, slagna & förföljda, maken åker in i finkan en sväng...kommer ut & fortsätter hota & förfölja familjen. Vilket stöd & hjälp finns för dessa familjer?! Jo, det kan jag berätta...absolut inte ett jävla skit!!!
Hade kontakt med en sådan familj, kvinnan var livrädd han ringde & hotade att döda henne. Så jag åkte dit, vi satte oss & diskuterade igenom läget, människan kunde inte andas, var hysterisk, ungarna grät & var livrädda.

Samtala med polismyndigheter om vilka resurser de kunde tillstå, frågade om tex skyddspaketen med direktlarm...det kunde hon inte få, för ja...en luddig förklaring följde om ekonomi, inte många telefoner & att man i dagsläget äger mobil själv. Jo, men ta denna kvinna som skaka som ett asplöv, hjärnan blackouta på henne...HUR I HELVETE ska hon ens KOMMA PÅ att slå 112???

Vi tala om skyddad identitet, funkar inte, vi talade om vilka resurser som fanns tillgängliga akut, kommer han på dörren kan hon räkna med en säker död. Detta är inte ett nytt fenomen, kvinnor har i alla tider haft detta problem & det som förvånar mig är att i dagsläget finns det FORTVARANDE ingen hjälp.

Bara att vänta på att maken fullföljer sina hot?! Så sjukt, det de kunde göra var att placera barnen?! Ja men vafan, de har ju lidigt trauman redan, ska man splittra familjen??? Den sista säkerhet/trygghet de har är mamman, ska de ständigt leva med skräcken att hon kan dö vilken dag som helst?!

Barn verkar få leva otrygga, vare sig det gäller en diagnos eller om det är ett helvete hemma. I regel ska då ett ingripande lösa saker...men vad löser man?! Problemet kvarstår, man har oftast löst det tillfälligt akuta & inte långsiktigt!
Man har väl rätt att söka vård & få hjälp? Man har väl rätt att leva tryggt? Eller gäller det bara oss alla andra, som haft turen att inte bli involverade med galna karlar eller ha "disorders"...alla vi normala ska leva tryggt resterande placerar vi hejvillt?!

*ARG*