Snörvel & snyftare...

Ah men gud, det finns vissa saker som kan få mig lätt irriterad. Och det är folk som snyftar och gräver ner sig i det förgångna, som egentligen inte är villiga till att förändra något utan bara få sympati snörvlare att hålla i handen eller om man kritiserar tex missbrukare så ska man tystas!

Nu ska jag ta ett kanonbra exempel: Min far hade problem med flaskan, precis som många andras föräldrar, vare sig folk vågar snacka om det eller inte. Och okej, självfallet var det extremt pinsamt när man var yngre & han lallade fram och sa de mest korkade saker man kunde tänka sig...eller bara var berusad var pinsamt nog.

Nu tillhörde han inte park Hasse eller Aggro Nisse, utan Helgfnitter Fyllan...och ja visst under de år han smygsöp eftersom alkisar alltid inbillar sig att INGEN märker utav deras svammlande snack, deras ragglande gång så trodde han att han var osynlig. Och nej, jag har aldrig kopplat hans missbruk som om det vore mitt fel, utan jaja...är han patetisk nog att hålla på så...fine, jag & syrran kritiserade han öppet på fint sätt, kalla han helg alkisen and so on.

Och japps, som alla snyftare så var världen emot han, hans döttrar var evil som ryckte mattan under hans fötter...men alkohol funkade bra?! Sen kom dagen då han skulle sluta, kontaktade AA och påbörjade sitt mission, jag var föga impad kan jag erkänna...för när man var liten och det kändes som att han kunde tagit sig samman för oss då, så gjorde han ej detta...men NU kom han på det?! Och...trodde inte riktigt att han skulle klara biffen heller, men jaja kunde följa med som anhörig & stötta han då...kanske blev en normal morfar om inget annat?!

Så var det ju som på film...kunde inte låta bli att garva tyvärr, och blev "tröstad" av de som höll i det...ja, alla visar sin smärta på olika sätt...du skrattar åt det! Tänkte...å shit majbritt vafan inbilla han sig & överanalysera, jag garva för jag faktiskt inte trodde att de presentera sig så & alla svara hej i kör...inte fan hade jag mer smärta än träsmak i baken möjligtvis?!

Sen längre in så skulle man ha en konfrontation med sin "missbrukare" och upplysa denne om vad man ansett, vad som sårat en och sådant, pappsen malde på...så jahapps, min tur...hade min lista klar, fick säga två grejer innan de stoppade mig?! Ja, vi måste ta hänsyn till alkoholistens känslor serrö...?! Ehum, så det säger ni...så vart låg terapin att ventilera känslorna som hade vart så damn viktigt innan?!
Blev skitförbannad & ifrågasatte gubben som ledde det hela... men vafan gör jag här? Så jag ska bara lyssna på hans snörvel om hur synd det vart om han som shoppa på systemet och drack, ta hänsyn till hans känslor och...jahapp...ha förståelse för han, men han ska inte veta hur vi uppfattat det hela?! Nä, alkisar ska lindas in i bomull och tyckas synd om...men anhöriga kan man pissa i nyllet?!

Hmm...nä, jag tyckte det faktiskt var det sämsta jag vart med om i mitt liv, ska jag stötta och förstå så måste motparten också få veta vad denne orsakat för känslor och VARFÖR jag är där. Jag är inte där för att hålla handen och bara ha enparts samtal, ska det helas så är det väl en familj som ska helas...inte ska man väl fortsätta tassa på tå då?! Och gubben som ledde det hela blev galen *S*...japps, man fick inte kritisera organisationen alls, för han var en fd. alkis han med?! Jaha...and?! Ska jag tassa på tå för hans skull med nu?! Hur ska man vara ett stöd om man blir lynchad? Hur hade de tänkt sig upplägget att föra samman familjer, hela dem så som det vackert hette då han malde veckan innan?! Det hade han inget svar på, men fan ta mig om jag var kritisk igen, för då fick jag inte komma dit mer?!

Tog ett privat snack med papsen efter det, sa mina åsikter...jag tänkte inte trippa på tå för hans skull, ville han sluta så ska han ta mig fan veta varför...jag kan inte respektera han om han inte vet vad jag vart med om medans han ömkat sig själv. Så papsen fick sina hårdkokta, men förstod mina åsikter och respekterade ändå att jag sa det...han fick en inblick i vad han gjort och varför jag skulle stötta han om han menade allvar, skulle han få återfall...då kunde han räkna med att jag skulle vända han i ryggen direkt & kan kunde kyssa barnbarnen adjö, kämpa eller lägg dig på rygg nu, inga jävla halvmessyrer!

Och...personligen, det funkade för oss...inget jävla tassande på tå, utan rå & brutal ärlighet, han visste vad han själv skulle förlora på det och fick själv analysera förlusten. Tror det hjälpte han mer än om vi jönsat runt i den tappning AA ville! Och sen så läser man om barn till alkoholister, som precis likt alkisen själv har grävt ner sig i självömkan om att min barndom var så tragisk och jag är så svag, hur ska jag bära mig åt...det är så synd om mig...bara för jag hade denna barndom?! Hm...okej, visst det är tragiskt att vuxna kan svika en och inte se det själva, det är pinsamt med en alkis som beter sig som en idiot mellan varven, rentav kan de skylla ifrån sig på sina kids om de är riktigt patetiska.

Men...någonstans bestämmer man själv hur man vill bli, man kan faktiskt ta sitt arsle ur vagnen och sluta spela offer. Man kan analysera effekter från ens barndom och bestämma sig för att förändra saker & ting, man behöver inte bli ett offer om man inte vill.

Jag provade att gå på alonon bara för att se vad det skulle ge, rätt givande...stört egentligen hur man blir drabbad på samma sätt fast folk haft olika grader på alkoholism hos sina föräldrar, men alla har samma känsla. Det var sjukt att lyssna på att fler upplevt exakt samma sak, man kunde garva åt vissa grejer & snörvla åt annat. Men ändå...ingen jävel linda in en i bomull där, man fick/gav kanske sympatier men det tassas inte omkring & det finns inga terapi nissar där.

Vissa kunde behöva det för de var så nere i sin egen sorg från barndommen, men jag har en annan syn eller så är jag bara starkare...men jag tänker inte se mig själv som ett offer och bortförklara saker med att jaha...livet var tufft ibland och det är synd om mig?! Jag skäms inte för hans beteende, varför skulle jag? Jag har inte satt flaskan vid hans mun, jag är inte skulden till hans superier, det har han valt på egen hand?! Och frågar någon så kan jag säga det, jupps han har släppt flasken...han har tagit sig samman!

Och vem är det som det apploderas åt då? Mig som levt med den historian eller han som släppt flaskan? Så visst, livet kan te sig orättvist...men å andra sidan kan jag faktiskt applodera mig själv eftersom jag inte valt hans väg...ja, den han valde innan menar jag, jag kunde oxå snörvlat och tyckt synd om mig själv...börjat nalla i spritförrådet, goddamn...jag jobbade ju på krogen & hade alla möjligheter att "efterfesta" eller att ta en drink efter passet för att som det heter "varva ner", jag skulle kunna ha fester då jag lullar omkring på lyset framför min son...men näe inte ens det gör jag eftersom jag inte gillade den synen som liten...så varför utsätta mitt eget barn för det?!

Allt handlar om val...vem vill du vara, inte buhu det här hände mig & nu är det så synd om mig. Man måste faktiskt bestämma själv, ta sig i kragen...ja det är inte det lättaste i livet, men...inte heller så jävla svårt som snörvlare tycker! Lite jävlar anamma och beslut är det mesta som krävs & ja...behöver man så skaffar man sig folk som kan klappa en på axeln, men...egentligen hänger det inte på vad omgivningen tycker & tänker, det viktigaste är att man själv ser till att må bra & inte gräva ner sig!

Hehe...finns en anledning till att jag drar en A4 inlägg här om det & de berörda vet, men jag anser att man måste ta sig i kragen ibland, själv...inte skylla på omständigheter & historia! Lev i nuet, heter det ju ;)