Amore mio och annat stuff...

Efter en smygare bland bloggar så kan man konstatera, man e fan inte felknullad eller alone med samma funderingar!

Det där kära ämnet singel i stan...eller vart man nu befinner sig! Det är uppenbarligen en komplicerad historia att hitta något vettigt. Vet inte hur många jamande bloggar om singlar som letar sig fördärvade, bara för att hitta något som de fastnar för...men mnja...sen är det konstiga msn situationer och sms, massor av funderingar och de sagt fel, eller andas konstigt!

Men egentligen...om det nu finns 378 miljoner bloggar om det, små sökare överallt som bara tragglar runt i en cirkel av dejtande och missförstånd, mosiga hjärtan och jaa allt vad som hör till...betyder det då att det är en myt, det där att kunna hitta sig ett kap?
...Det finns en för alla eller den rätte snacket?!

Och det roliga är att man känner igen sig i vissa storysar, där man loosat sig själv lite...jamat nära på. Fast jag är rätt bra på fimpa av tradiga dejter som spåna loss sig på någon lustig bana, orkar inte spela games *S* kör på take it or leave it.

Läste om en brud, som väntade på att HAN skulle göra movet...fast hon dejtade en till som hon kinda gillade. Hmm...måste man vänta på movet? Kan man inte göra det själv? Är det så himla farligt att säga vad man tycker? Förlorar man en hel tå då, eller halva armen? Eller...hmm...nä, för när man läser om andras öden, så verkar det inte finnas ett givet koncept.

Hon föredrar att vänta på svar, jag frågar...lik förbannat sitter vi i samma båt, med samma tankar om snubbar!

Men vad beror det egentligen på? Att alla vill vara fria men nalla i kakburken ändå? Sitta på två stolar med ett ass? För det är ju lite så...man trivs som singel, fast man ändå saknar nån! Är inte det lite sjukt!?!

Nä fan, jag blir inte klok på killar...och efter ha läst killars jamande så verkar ju de inte heller bli kloka på tjejer *S*! Det är en enda jävla soppa helt enkelt, på bägge sidor av staketet! Och det här med raka rör, det verkar vara en myt bara...för det är banne mig ingen som törs säga vad de egentligen tycker och tänker. Som jag läst...så är det att likställa med att sälja sin själ, att outa sin stora hemlis?! Men kan det vara därför det fnns sååå många singlar men ingen lyckas fixa ett förhållande?!

Det är ju som att gå på en resaturang och hålla käften när kyparen undrar vad du vill beställa, och man bara tar nått som verkar vara poppis hos bordsgrannen! Är inte det extremt korkat? Om du vet att du vill ha en köttbit, men beställer en sallad typ? Och det är lite parareller till att inte våga säga vad man tycker, när man dejtar...säga vad man vill, utan bara låta det gå som det går! Två nötter som frotterar sig med varandra men ingen vågar öppna käften, för annars vaknar man upp dagen efter med shoppinglistan till IKEA i vänstra handen och gemensam ekonomi i andra...eller?!

PFFT säger jag bara...att säga vad man känner innebär inte omgående inflytt och planering av 2,5 barn, villa och volvo. För om du beställer din köttbit, så får du garanterat inte bo kvar på restaurangen & deala med soppor & disk så fort du svalt din dinner!

Är det bara jag som tänker så, och som vågar säga vad jag tycker? Med facit i handen...så japps, bland mina boyz som jag dejtat så verkar de mer passa i högklackat & kjol än jag...*ASG* fegisar, man har behövt dra ut frågor om de typ vart strange på msn eller sms. Ska det vara så svårt att säga..nehe du...asså mnjaa...det funka nog inte! Det är ju inte så man bryter ihop och hamna på trauma akuten.

Fast...det värsta är att det alltid fastnar killar, som man INTE är intresserad av och dom kan banne mig säga vad de vill! Strange...verry strange! Nä...blir inte klok på det!