Högkvarterets telefonterrorist...

Ja, så ringde det i mitt hemliga högkvarter...det va stormtruppen! Hon avslöja lite hemlisar från kontorslandskapet hon härjar på!

Skratta mig fördärvad, över chefernas idioti, kollegors svammel & diverse traumatiska telefonbeslut! Efter ha plöjt den informationen så övergick vi till dissa, tänka elakt högt & alla andra av livets fröjder!

En gång i tiden så hade min syster svåra fobier...vi kan kalla dem snubbelfobierna! Hon dejta en kille, som enligt hennes egen beskrivning av traumat...lyckades hitta den ENDA isfläck på hela kungsgatan, vart efter han moonwalkar på bästa Mickel Jacksson stil & ja...landa på snoken! I fallet försöker han förtvivlat få tag i henne, hon steppa som en bergsget 3 steg åt sidan & olyckan var ett faktum!

Jo, han blev tvärdumpad...en kille som inte kan hålla koll på fötterna... PFFFT vad ska han klara av i livet?! Så kom & gick dom kravlande små liven...alla stenhårt dissade, tills hon mötte kärleken, en stor snubblande drummel, som inte ens kan hålla ett glas i handen, eller ens sätta sig på en stol utan att trilla av! -That´s amore, that´s life.

Plötsligt kunde hon själv halka på en isfläck, på bästa sändningstid... på en busshållplats, där miljoner människor har en arena att skåda! Hennes försvar var, att hon åtminstånde landa graciöst...tvärliggandes i bästa förförelskeposen royalvinka hon åt folket som med gapande mun skådat detta mirakelfall!

Jo då, vi skrattar ALLTID åt folk som halkar...högt också, så har ni vart utsatta, så kan det mycket väl vara av oss oförskämda asflabbers!